Sista inlägget

Hamjambo!

Tiden här i Mwanza har börjat lida mot sitt slut. Sista veckan var vi mestadels på förlossningen där det stundtals kunde vara ganska kaotiskt, då saker och ting ofta hände på samma gång. Det kunder vara en 1-2 barnmorskor som skulle ha koll på åtta sängplatser, där kvinnor låg i förlossningsvärkar och snart skulle föda. Jennie fick förlösa fyra bebisar då det inte fanns någon barnmorska i närheten, annars assisterade vi mestadels och försökte stötta kvinnorna på bästa sätt. Johanna har klippt navelsträngar, Louise lugnade ner en väldigt förlossningsrädd mamma och Jennie fick göra en hel del vaginala undersökningar på kvinnorna. Johanna var dessutom de sista dagarna på ICU (intensivvårdsavdelningen) där hon fick lägga om rejält infekterade operationssår där både var och avföring läckte rakt ut i buken.  

Vi avslutade vår praktik den 7 augusti vilket var lite sorgligt då vi har haft en helt fantastisk tid i Mwanza och på Sekou Toure hospital. Sjuksköterskorna, läkarna och övrig personal har varit helt underbara och tagit hand om oss med en sådan värme. Det var tråkigt att säga hejdå till alla på sjukhuset men samtidigt var det skönt att komma iväg och få en välbehövlig semester.

Louise och David (Louise pojkvän) tog en 16 timmar bussresa från Mwanza till Dar es Salaam och reste sedan vidare utmed kusten till södra Tanzania mot Kilwa och Mtwara. Jennie och Johanna åkte på en tre dagars safari i Serengeti och Ngorogoro. Efter safarin åkte de vidare till Zanzibar för två veckors semester och avkoppling där de snorklade och simmade med delfiner.

Detta var allt för denna gång, tack alla som har följt oss på vårt lilla äventyr i Tanzania och Mwanza. Vi kommer att komma hem till Sverige i slutet av augusti precis innan skolstarten, då har vi 6 månader kvar av studier innan vi blir klara sjuksköterskor.

Kwa Heri!

Johanna, Louise och Jennie

Bilder

Middag med lärarna

Louise förbereder en vaccination under besöket på Misungwi District hospital

Fikapaus på sjukhus området, där vi ofta åt lunch

Huvudentrén på Sekou Toure Hospital

Inne på sjukhusområdet, där varje litet hus är en avdelning.

En sjuksköterska utanför gynavdelningen.

Vi tillsammans med den ansvarig sjuksköterska för gynavdelningen.

Personalen på operationsavdelningen.

Personalen på ICU (intensivvårdsavdelningen) och den manliga kirurgavdelningen.

Besök av lärare i Mwanza

Ursäkta för mycket sen uppdatering, vi har haft ganska intensiva veckor bakom oss. I mitten av juli var våra lärare i Tanzania och hälsade på oss för att se hur vi har det på praktikplatsen i Mwanza, vilket var mycket trevligt. Vi gjorde en rundvandring på sjukhuset så de fick se hur det såg ut samt att de fick möta the big boss och administrationen för sjukhuset. Lärarna fick också bra information som kan underlätta för kommande sjuksköterskestudenter som vill göra sin praktik på Seko Toure. På kvällen bjöd vi våra lärare på middag hemma hos oss. Vår vän Julia ville jättegärna göra pakistansk mat, så hon lagade en helt fantastisk måltid och vi stod för efterrätten. Efter att de hade varit hos oss några dagar åkte de vidare till våra andra klasskompisar som är på ett annat ställe i Tanzania (Ndolage) för att se hur de har det.

Efter att lärarna hade åkt var vi på ICU (intensivvårdsavdelningen) som har två sängplatser. Det som är skillnaden på intensiven och en vanlig sängplats är att de får lite mer tillsyn samt att de får syrgas, inget mer. Då vi var på intensiven hade vi också hand om kirurgavdelningen för män, då dessa två sitter ihop. Vi fick göra många såromläggningar där vi tvättade kirurgisåret och la om en kompress samt satte lite tejp för. Det var många sår som läckte och var infekterade. Vi har även varit på general medicine där de har en manlig avdelning och en kvinnlig avdelning. Där sjukdomarna är väldigt utbredda, där finns allt från brännskador olyckor, malaria, hiv, diabetes, trauma av olika slag. Arbetet var väldigt lik de andra avdelningarna med såromläggningar, utdelning av medicin och rondat med läkare.

I slutet av veckan blev vi inbjudna av en läkare som arbetade på Aga Khan Health Center, ett privatsjukhus här i Mwanza. Aga Khan tillhandahåller mestadels öppenvård men har också plats får ett fåtal inneliggande patienter. Det finns också tillgång till en mödravårdscentral, ultraljud, laboratorium, små operationer och tandvård. Vi var på Aga Khan i två dagar vilket var mycket givande. Första dagen fick vi åka med dem ut till Misungwi District hospital några mil utanför Mwanza, där Aga Khan har ett Out- Reach projekt om barn-och mödravård. Där fick vi vara med på förlossningsavdelningen, vaccinationer samt vägning och mätning av barn. Sjukhuset var mindre än Sekou Touré, men fint och med mycket trevlig personal. Den andra dagen började vi med att hålla ett 30minuters föredrag om svensk sjukvård för sjukhusets läkare och sjuksköterskor. Det var rätt pirrigt men gick förvånansvärt bra. Sedan fick vi rotera mellan barn-och mödrahälsovården (typ BVC), läkarkontoret, labbet samt sjuksköterskestationen där alla vitala parametrar togs. Även här var personalen mycket engagerade och hjälpsamma. Kvaliteten på sjukvården på Aga Khan är hög i jämförelse med Sekou Touré som är ett statligt regionalt sjukhus, men man får även betala desto mer för det. På Sekou Touré kostar det 500 TSH (2 SEK) att öppna upp en egen patient fil, på Aga Khan kostar det 8000 TSH (33 SEK). Så det är stor skillnad för patienterna.

Den här helgen var vi även ute på Mwanzas största nattklubb för att testa vår dans moves. Det var en intressant upplevelse där folk dansade som galningar och hade lite kläder på sig. Vi hade väldigt roligt och kom hem runt fem på morgonen med trötta i fötter efter att ha dansat hela natten lång. 

Tyvärr blir det inga bilder den här gången då internet är väldigt trögt kommer eventuellt upp någon annan gång.

Habari ya jioni!

Det som bara skulle bli en liten promenad

Vipi hali marafiki yetu!

Vi har länge tänkt att vi borde ta oss upp på berget där vi bor, så idag efter att vi kommit hem från praktiken och vilat i någon timme, begav vi oss uppåt. Vi gick längs de krokiga stigarna uppåt, och zickzackade mellan husen. Det första vi mötte när vi kommit upp en bit, var en liten förskola. Huset var i samma storlek som en svensk vedbod, med ca 30 elever sittandes ihoppackade på skolbänkarna. Läraren och barnen hälsade på oss, och lärarinnan berättade för oss att hon driver skolan själv varje eftermiddag fem dagar i veckan för elever med mycket svåra hemmaförhållanden. Hon undervisade barnen i engelska, swahili och matematik och sammanlagt hade hon 50 elever i åldrarna 4-6år. Efter att ha sagt hejdå till barnen och läraren visade oss vägen upp till toppen, gick vi vidare uppåt. Efter knappt 100meter kom en man mot oss och hälsade. Han ville promt visa oss den tanzanianske baren bara några meter därifrån, ett litet hus byggt av lera och sten, för att som han sa visa oss hur arbetande tanzanianer slappnar av efter jobbet. Vi gick med på att gå in och titta, och inne i baren satt ett gäng människor på träbänkar och drack den lokala brygden som var en grötliknande dryck gjord av jäst och majs. Alkoholstanken gick inte att ta miste på, och desto mindre alla rödsprängda ögon. Vi tackade artigt nej till att prova, men gick med på att ta en varsin läsk. Så där satt vi och småpratade i ca 15-20min och innan vi gick så ville de att vi skulle ta bilder med Jennie kamera vilket vi även gjorde. Vi vet inte om det berodde på berusningen, nyfikenhet eller någonting annat, som gjorde att kvinnorna i huset tryckte sig mot Johanna och Louise när bilderna skulle tas. Med händer över både ansiktet och kroppen, stod vi där mycket obekväma och ville bara att Jennie skulle snabba på att knäppa av bilderna. Vi tackade och sa hejdå, innan vi gick iväg upp mot kullen och fick där se fantastisk utsikt över Mwanza och Viktoriasjön.

Denna vecka har vi varit på kirurgiska avdelningen eller The Theather som de kallar det här. Vi har hittills fått vara med om kejsarsnitt, borttagning av prostatakörtlar, uterus, äggstockar och blindtarmar. Många timmar har vi även fått sitta och vika gasbindor, pratat och druckit allt för många koppar chai. Detta har varit ganska frustrerande för oss, eftersom att avdelningen har hur mycket personal som helst jämfört med de andra varit på. Men antalet operationer under en dag är ganska få och alla kejsarsnitt är akuta (alltså inga planerade) vilket leder till att både mamman och barnens tillstånd är mycket försämrade när operationen sker. Detta fick vi vittna om i onsdags när kejsarsnitt gjordes på en kvinna med tvillingar. Båda bebisarna var i stort livlösa när de kom ut, men efter att sköterskan sugit ur slem ur lungorna och gnuggat kom det ena barnet igång att andas. Värre var det med det andra barnet som det tog ca 10min innan han kom till liv och förmodligen har han fått bestående skador.

Annars har vi har kommit in i ett lugnt swahili lunk och vardagslivet har infunnit sig.

Haraka haraka haina baracka*

*Swahiliskt ordspråk som betyder att det inte lönar sig att stressa.