Det som bara skulle bli en liten promenad

Vipi hali marafiki yetu!

Vi har länge tänkt att vi borde ta oss upp på berget där vi bor, så idag efter att vi kommit hem från praktiken och vilat i någon timme, begav vi oss uppåt. Vi gick längs de krokiga stigarna uppåt, och zickzackade mellan husen. Det första vi mötte när vi kommit upp en bit, var en liten förskola. Huset var i samma storlek som en svensk vedbod, med ca 30 elever sittandes ihoppackade på skolbänkarna. Läraren och barnen hälsade på oss, och lärarinnan berättade för oss att hon driver skolan själv varje eftermiddag fem dagar i veckan för elever med mycket svåra hemmaförhållanden. Hon undervisade barnen i engelska, swahili och matematik och sammanlagt hade hon 50 elever i åldrarna 4-6år. Efter att ha sagt hejdå till barnen och läraren visade oss vägen upp till toppen, gick vi vidare uppåt. Efter knappt 100meter kom en man mot oss och hälsade. Han ville promt visa oss den tanzanianske baren bara några meter därifrån, ett litet hus byggt av lera och sten, för att som han sa visa oss hur arbetande tanzanianer slappnar av efter jobbet. Vi gick med på att gå in och titta, och inne i baren satt ett gäng människor på träbänkar och drack den lokala brygden som var en grötliknande dryck gjord av jäst och majs. Alkoholstanken gick inte att ta miste på, och desto mindre alla rödsprängda ögon. Vi tackade artigt nej till att prova, men gick med på att ta en varsin läsk. Så där satt vi och småpratade i ca 15-20min och innan vi gick så ville de att vi skulle ta bilder med Jennie kamera vilket vi även gjorde. Vi vet inte om det berodde på berusningen, nyfikenhet eller någonting annat, som gjorde att kvinnorna i huset tryckte sig mot Johanna och Louise när bilderna skulle tas. Med händer över både ansiktet och kroppen, stod vi där mycket obekväma och ville bara att Jennie skulle snabba på att knäppa av bilderna. Vi tackade och sa hejdå, innan vi gick iväg upp mot kullen och fick där se fantastisk utsikt över Mwanza och Viktoriasjön.

Denna vecka har vi varit på kirurgiska avdelningen eller The Theather som de kallar det här. Vi har hittills fått vara med om kejsarsnitt, borttagning av prostatakörtlar, uterus, äggstockar och blindtarmar. Många timmar har vi även fått sitta och vika gasbindor, pratat och druckit allt för många koppar chai. Detta har varit ganska frustrerande för oss, eftersom att avdelningen har hur mycket personal som helst jämfört med de andra varit på. Men antalet operationer under en dag är ganska få och alla kejsarsnitt är akuta (alltså inga planerade) vilket leder till att både mamman och barnens tillstånd är mycket försämrade när operationen sker. Detta fick vi vittna om i onsdags när kejsarsnitt gjordes på en kvinna med tvillingar. Båda bebisarna var i stort livlösa när de kom ut, men efter att sköterskan sugit ur slem ur lungorna och gnuggat kom det ena barnet igång att andas. Värre var det med det andra barnet som det tog ca 10min innan han kom till liv och förmodligen har han fått bestående skador.

Annars har vi har kommit in i ett lugnt swahili lunk och vardagslivet har infunnit sig.

Haraka haraka haina baracka*

*Swahiliskt ordspråk som betyder att det inte lönar sig att stressa.  

Bilder

                       Vi och vår guide Pascal sitter inne i den lilla hyddan hos medicinkvinnan på Ukerewe.

                                                   Medicinkvinnan

                                         Den lokala puben där de serverade lokalbryggd.                               

                                        Utsikt över Mwanza

Bättre sent än aldrig

Den gångna veckan har vi varit på sjukhusets Gynekologiska avdelning. Precis som tidigare är det mycket nya intryck och många trevliga nya människor att lära känna. Avdelningen är uppdelad i två delar, den ena för aborter (som endast är lagligt i Tanzania om en fullgången graviditet kan innebära livsfara för kvinnan) och den andra för diverse gynekologiska sjukdomar. Dessvärre har dagarna kantats av många traumatiska händelser och många sorgliga livsöden. ”Den kvinnliga smärtan” som Louise och Jennie skrev om i sin C-uppsats är här mycket påtaglig, både i form av att som ung kvinna bli gravid och tvingas till ett allt för tidigt vuxenliv utan stöd från barnets pappa eller sina egna föräldrar. Eller att bli tvingad till abort pga allvarlig malaria, eller att inte ha råd att köpa mjölkersättning till sitt nyfödda barn när bröstmjölken inte räcker till. Att vara mamma i Tanzania är mycket ärofullt och det är den högsta statusen man kan ha som kvinna här. Ju fler barn desto mer respekt. Ett tecken på detta är att mamman automatiskt döps om av omgivningen efter namnet på sitt förstfödda barn, ex. kommer den nyblivna mamman till dottern Grace att kallas Mama Grace av alla sina nära och kära.

Många kvinnor kommer in till avdelningen efter att ha utfört hemmagjorda aborter, som oftast även är ofullbordade. Detta kan ge ödesdigra konsekvenser, och sjuksköterskorna har berättat om när unga flickor i 14-16 årsåldern kommit in efter hemmagjorda aborter och skadorna varit så stora att deras liv inte kunnat räddas.

Förra helgen var vi på ön Ukerewe vilket är den största ön i Victoriasjön. Det tog ca 3,5 timme med båt från Mwanza ut till ön. Ukerewe är bland annat känd för sin höga population av albinos där de förr lämnades bort av sina familjer och kunde få en fristad, dock träffade vi aldrig på någon, vet inte om det är bra eller dåligt då de i vissa fall hålls gömda. Ön har en befolkning som uppgår till ca 500 000 invånare och Nansio heter öns enda stad. Vi spenderade en natt på ett av öns två hotell, och spenderade första dagen med att cykla ca 3mil ut på landsbygden. Aldrig förr har vi känt oss så populära, med vuxna och barn som ropande efter oss och följde oss antingen springandes eller på cykel. Det kändes nästan som om vi cyklade ett lopp och hade en stor påhejande publik längs hela vägen. Andra dagen gick vi upp tidigt för att åka till ett kooperativt kokosnötsplantage driven av byns invånare. Därefter tog vi oss till Chiefs Palace, ett stort vitt hus med fladdermöss och fladdermössbajs på hela övervåningen. Till vår stora besvikelse var inte själva Chiefen där utan han bor och jobbar i Österrike och är gift med en tyska!

Innan vi tog båten hem besökte vi även en traditionell medicinkvinna på hennes gård. Först fick vi sitta och vänta i en timme, sedan blev vi inbjudna i hennes lilla lilla hydda. Vi fick sitta där och ställa frågor. Det visade sig att denna medicinkvinna drömde om sina patienter, om hur hon skulle behandla dem och om de skulle bli friska eller ej. Vi hade mycket kluvna åsikter om denna kvinna, dels kände vi avsky för hennes arbete som skadar så många människor och tar så mycket pengar ifrån dem. Men å andra sidan såg vi hur mycket hon trodde på sina krafter och verkade vilja väl, och i den mån är hon som vilken hälsovårdsarbetare som helst.

Johanna, Louise och vår vän och granne Julia gick ut för första gången igår kväll. Tydligen skulle en tjock kongolesisk Bongo Flava* artist dansa och sjunga på ett hotell i stan. Men istället var det två unga killar som sjöng swahili-covers hela kvällen. Vi hade roligt och det var kul att komma ut och träffa folk.

Hoppas alla ni där hemma har det bra/ Kwa herini!

*Musikstil ursprungligen från Dar es Salaam som är omåttligt populär här. Musiken är en blandning av amerikansk hiphop, afrikanska rytmer, R&B, reggae, dancehall och andra tanzanianska musikgenrer.

Bilder