Det som bara skulle bli en liten promenad

Vipi hali marafiki yetu!

Vi har länge tänkt att vi borde ta oss upp på berget där vi bor, så idag efter att vi kommit hem från praktiken och vilat i någon timme, begav vi oss uppåt. Vi gick längs de krokiga stigarna uppåt, och zickzackade mellan husen. Det första vi mötte när vi kommit upp en bit, var en liten förskola. Huset var i samma storlek som en svensk vedbod, med ca 30 elever sittandes ihoppackade på skolbänkarna. Läraren och barnen hälsade på oss, och lärarinnan berättade för oss att hon driver skolan själv varje eftermiddag fem dagar i veckan för elever med mycket svåra hemmaförhållanden. Hon undervisade barnen i engelska, swahili och matematik och sammanlagt hade hon 50 elever i åldrarna 4-6år. Efter att ha sagt hejdå till barnen och läraren visade oss vägen upp till toppen, gick vi vidare uppåt. Efter knappt 100meter kom en man mot oss och hälsade. Han ville promt visa oss den tanzanianske baren bara några meter därifrån, ett litet hus byggt av lera och sten, för att som han sa visa oss hur arbetande tanzanianer slappnar av efter jobbet. Vi gick med på att gå in och titta, och inne i baren satt ett gäng människor på träbänkar och drack den lokala brygden som var en grötliknande dryck gjord av jäst och majs. Alkoholstanken gick inte att ta miste på, och desto mindre alla rödsprängda ögon. Vi tackade artigt nej till att prova, men gick med på att ta en varsin läsk. Så där satt vi och småpratade i ca 15-20min och innan vi gick så ville de att vi skulle ta bilder med Jennie kamera vilket vi även gjorde. Vi vet inte om det berodde på berusningen, nyfikenhet eller någonting annat, som gjorde att kvinnorna i huset tryckte sig mot Johanna och Louise när bilderna skulle tas. Med händer över både ansiktet och kroppen, stod vi där mycket obekväma och ville bara att Jennie skulle snabba på att knäppa av bilderna. Vi tackade och sa hejdå, innan vi gick iväg upp mot kullen och fick där se fantastisk utsikt över Mwanza och Viktoriasjön.

Denna vecka har vi varit på kirurgiska avdelningen eller The Theather som de kallar det här. Vi har hittills fått vara med om kejsarsnitt, borttagning av prostatakörtlar, uterus, äggstockar och blindtarmar. Många timmar har vi även fått sitta och vika gasbindor, pratat och druckit allt för många koppar chai. Detta har varit ganska frustrerande för oss, eftersom att avdelningen har hur mycket personal som helst jämfört med de andra varit på. Men antalet operationer under en dag är ganska få och alla kejsarsnitt är akuta (alltså inga planerade) vilket leder till att både mamman och barnens tillstånd är mycket försämrade när operationen sker. Detta fick vi vittna om i onsdags när kejsarsnitt gjordes på en kvinna med tvillingar. Båda bebisarna var i stort livlösa när de kom ut, men efter att sköterskan sugit ur slem ur lungorna och gnuggat kom det ena barnet igång att andas. Värre var det med det andra barnet som det tog ca 10min innan han kom till liv och förmodligen har han fått bestående skador.

Annars har vi har kommit in i ett lugnt swahili lunk och vardagslivet har infunnit sig.

Haraka haraka haina baracka*

*Swahiliskt ordspråk som betyder att det inte lönar sig att stressa.